Skriva
Jag tror jag kan skriva
Men jag vet inte riktigt
Men jag gillar att skriva
Så jag skriver massor
Här står kanske saker som du
varken vill eller bör veta.
Det vet du bäst själv
Fördelen med tangentbord är
att genom dem kan man fortsätta tala
trots att halsen är igentäppt av en stor klump
trots att näsan rinner oavbrutet
trots att man knappt ser något för alla tårar
Orkar inte skriva så långa, sammanhängande saker här just nu,
för jobbigt för min primitima hjärna.
Men skriver för hand i stället, skriver tills handen inte vill öppna sig av kramp,
det gör förfärligt ont..
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om mitt liv som ingen vet.
Tror att du skulle bli riktig förvånad om du hörde allt.
För jag ler ju alltid, eller mer log.
Nu försöker jag mest göra mej osynlig, orkar inte förklara längre.
märkena på min handled sitter där, på mina ben med.
Såren i själen som aldrig kommer läkas,
egentligen undrar jag vad som hände.
Mitt liv byggs just nu upp på ångest och rädsla.
Jag försvinner sakta från omgivningen
så som jag gjorde för ett tag sen.
men den här gången är jag inte beredd att komma tillbaka.
För vad är normala tankar?
Inte är det att jämt räkna kalorier och alltid tänka på vad jag äter
och blir av med det.
Inte är det att känna att man inte orkar med
och att det skulle vara lättare att vara död.
Du får gärna ringa mig
och berätta att jag är bra
för det var länge sedan
någon gjorde
det
Svävar i 100km/h (neråt)
Och jag har fallit
så länge nu
att jag längtar så
efter att nå botten
och äntligen få
säga:
Nu blir det inte värre.
Men jag vet inte riktigt
Men jag gillar att skriva
Så jag skriver massor
Här står kanske saker som du
varken vill eller bör veta.
Det vet du bäst själv
Fördelen med tangentbord är
att genom dem kan man fortsätta tala
trots att halsen är igentäppt av en stor klump
trots att näsan rinner oavbrutet
trots att man knappt ser något för alla tårar
Orkar inte skriva så långa, sammanhängande saker här just nu,
för jobbigt för min primitima hjärna.
Men skriver för hand i stället, skriver tills handen inte vill öppna sig av kramp,
det gör förfärligt ont..
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om mitt liv som ingen vet.
Tror att du skulle bli riktig förvånad om du hörde allt.
För jag ler ju alltid, eller mer log.
Nu försöker jag mest göra mej osynlig, orkar inte förklara längre.
märkena på min handled sitter där, på mina ben med.
Såren i själen som aldrig kommer läkas,
egentligen undrar jag vad som hände.
Mitt liv byggs just nu upp på ångest och rädsla.
Jag försvinner sakta från omgivningen
så som jag gjorde för ett tag sen.
men den här gången är jag inte beredd att komma tillbaka.
För vad är normala tankar?
Inte är det att jämt räkna kalorier och alltid tänka på vad jag äter
och blir av med det.
Inte är det att känna att man inte orkar med
och att det skulle vara lättare att vara död.
Du får gärna ringa mig
och berätta att jag är bra
för det var länge sedan
någon gjorde
det
Svävar i 100km/h (neråt)
Och jag har fallit
så länge nu
att jag längtar så
efter att nå botten
och äntligen få
säga:
Nu blir det inte värre.
